Fredag idag. Vi har precis satt oss i bilen för att köra till Jönköping för att gå på Elmia bilmässa.Behöver verkligen ha något att skingra tankarna med just nu.

Farmor gick bort i måndags och det tog oss alla på sängen. Visst hon har haft cancer från och till sen 1992 men alltid klarat sig. Så i måndags när en kollega sa att det va bättre jag åkte till lasarettet än gick på jobbet och oroa mig så jag åkte. Och det tackar jag gudarna för. Jag fick pratat med henne där på morgonen när hon fortfarande var helt klar och det kommer jag aldrig glömma. Min älskade farmor som hade hjärta för så många och aldrig gnällde över någonting någonsin. Jag är otroligt glad att just du har varit min farmor i nästan 30 år. Du ska veta att du har gjort intryck på så många och att du fick träffat Kenneth och köra känna honom är också ett plus nu kan du berätta för farfar, morfar och mormor att han är det bästa som hänt mig någonsin.

Sedan 2011 har jag förlorar alla mina morföräldrar och farföräldrar. Vilket är så fruktansvärt så det inte går att beskriva. Ibland kan jag undra vad vår familj och släkt har gjort för att förtjäna detta. Och sen vet jag att det är livets gång och allt det där men va ni tvungna att ta alla så tidigt. Och den jävla cancern gör det för fan inte ett dugg bättre. Tre av dem dog i sviterna av den skiten. Så som så många andra så FUCK CANCER.

Jag vet att ni har det bra nu och att ingen av er lider något mer men vi som är kvar på jorden kommer att sakna er något så fruktansvärt. Farmor du höll liksom ihop alla fast vi inte umgåts på ett par år så fick du oss alltid att träffas på dina middagar som påsk, jul eller andra högtider du bjöd på middagar. Det kommer jag att sakna du hade alltid så god mat. Gås och vanlig inlagd slanggruka. Och alla dina andra rätter. Kommer också att sakna att hjälpa dig att fixa datorn eller komma in på Facebook för att hålla koll på alla. ?.

Fast jag inte är kristlig av mig så tror jag ändå på att vi kommer att träffas igen. Kanske inte i samma form som innan men helt säker på att vi träffas igen. Eller så har vi redan gjort det. Det va kanske du och farfar i fågel form som väckte mig i tisdags med ert pickande på mitt sovrums fönster. Jag hoppas verkligen det.

Nu i efterhand är jag otroligt tacksam att jag inte behövt se någon gå bort innan. För farmors bortgång på sjukhuset va nämligen det värsta jag någonsin varit med om. Hon kämpade in i det sista och när sista familje medlemmen kom till sjukhuset så kände hon äntligen att det va dags för henne.

Men hur kunde det gå så fort som det gjorde. På söndag kväll kände du dig trött och hängig. Men envisades om att inte åka in. Sen hade du inte orkar gå och lägga dig utan satt i stolen hela natten tills brandkåren bröt sig in och ambulansen hämtade dig på måndag morgon sen där efter gick det bara utför. Vi satt på akuten och väntade på svar. Tillslut fick vi det och du hade tydligen haft lunginflammation ett tag och i och med det så hade det blivit blodförgiftning och nu hade det gått så långt som till sepsis. Och den sista cellgiften hade inte alls gjort någon nytta. Kroppen var i chock och organen höll på att lägga av vilket den gjorde på måndag kväll runt kl 19. Allt i loppet en dag.

Frågan är fortfarande VARFÖR JUST HON?

Ni som har åsikter på detta blogginlägg skrolla vidare för jag måste liksom skriva av mig detta och behöver verkligen det.