Har inte skrivit på ett tag faktiskt. Och jag tror jag vet varför det känns som musten har gått ur mig på något sätt. Ingen mormor och ingen morfar det gör också allt mycket svårare.

Tycker det mesta är skit faktiskt just nu jag saknar och saknar men inget hjälper. Känns också som tårarna är slut och det känns som om ingen frågar längre hur man mår eller bryr sig om hur man känner. Just nu skulle jag bara vilja skrika och bara skrika tills man tappar luften. Jag känner hela tiden och känner för alla människor i min omgivning men att få höra att man aldrig bryr sig är skit tråkigt. Jag bryr mig om alla och tänker på alla. Tänker någon på mig bryr sig någon om mig. Bryr sig någon över huvudtaget sig om vad jag tycker/känner eller är min åsikt helt onödig?